Tänk er att ett moln svävar lätt över ytan på allt, ytan över era liv. Det är inte ett grått tugnt regnmoln. Nej det är ett vitt tunt moln som man ser på sommarens varmaste dagar, man blir glad över att skuggas ett par sekunder. Man glädjs över molnets tillfälliga närvaro. En paus från det varma sköna beskymmersfria som man har där i solens hetta.
Men även molnet kommer att svika dig, det kommer tjockna till och skymma solen längre än vad du egentligen vill.
Men i skuggan får andra plats att synas. Du lägger märke till saker som du blundat för medans solen sken. Det är verkligheten som syns i dina ögon.
Du kommer att blunda igen för med dina ögonlockar stängda kommer allt att lösa sig. Det du nyss såg kommer försvinna bort med vinden som också kommer att svepa med sig molnet, och du tror att allt har löst sig för solen är trots allt framme nu. Tiden går, dagar blir till veckor för att sedan bli månader. Solen syns allt mindre och mindre. Verkligheten trycker i din kropp. Du vill inte öppna ögonen och för att se dig omkring, det är för svårt. Du blundar därför och fortsätter i solens sken och undviker alla moln som du trodde skulle underlätta och hjälpa.
Tillslut kommer du inte orka mer och då har du så mycket som legat och grott att du inte hittar början. Varje gång du tror dig ha hittat änden växer det ut taggar så du inte kommer åt änden och den försvinner in i massan igen och taggarna försvinner åter igen. Den ända du kan fråga om hjälp är dig själv, plocka fram dina lyckliga stunder, de är det enda som kan göra dig tillräkligt stark och trots smärtan nå änden och reda ut allt.