Ja då var det sista punkten i listan som jag började med för 10 dagar sedan eller om det var åtta eller sju kanske till och med xD Men jag ska lyckas få till en bekännelse, hmm vet inte riktigt vad jag ska skriva dock. 

Jag är inte psykiskt sjuk när jag pratar om min katt, utan jag älskar honom som att han vore ett barn. Varför tycker jag är självklart! Han är självständig, renlig och sköter sig rätt bra själv från första stund. Att han sen har ett par bedårande ögon och den gosigaste pälsen i världen gör allt så mycket bättre ! Till skillnad mo barn som baksar spyr och kissar överallt ! De skriker på obekväma tider om inte konstans. De har äcklig hud och deras ögon är crazy eyes tills de har lärt sig fokuser..